I samma sekund som våra flöden svämmade över av generisk AI-slop uppstod en innehållsinflation. Något som skapat en stark och allmängiltig längtan efter äkta vara. Värme, kunskap och historia är därför viktiga ledord för höstens hetaste design, menar Frida Setterberg, Art Director på Glory Days.
Någon som minns att jag i början av året tjatade om att hantverk är det hetaste vi har 2026? Inte? Okej, då kommer en uppfräschning här.
Kombinationen av analogt hantverk och digitala medier fortsätter att ta än större plats i marknadsföring. Allt fler varumärken har bytt riktning och söker efter det råa, mänskliga och rentav defekta, för att kunna sticka ut i denna tid av generisk AI-slop.
Designspråket lånar allt mer från 90-talets DIY-kultur med rivna papperskanter, synligt brus, skakig film och korniga bilder. Men det handlar om mycket mer än bara en snygg och trendig estetik. Det är också ett bevis på att det sitter (minst) en mänsklig hand bakom skapandet.
Kreatörer som Julia Katarzyna och Alice Isaac visar vägen genom att sömlöst kombinera analogt risotryck och papperskollage med digitala animationer. Det är taktilt, levande och har en mänsklig nerv som en algoritm aldrig helt kan kopiera.
Det här är inte bara en trend för nischade kreatörer, fenomenet har nått de allra största varumärkena. Att aktivt välja det lite sneda, korniga eller skrynkliga har blivit en ny statussymbol.
Människan före AI
I juni lanserade Polaroid sin kampanj “The best of summer is analog”. En hyllning till det analoga fotografiet och Polaroids kärna. Reklamskyltarna bestod i all sin enkelhet av polaroidbilder och opolerad handskriven text. Kreatörerna bakom bilderna och budskapen tog under skapandet en paus från sociala medier och uppmanades att utforska sina intressen “i den verkliga världen”. De olika budskapen i kampanjen var tydligt anti-AI, eller som Polaroid väljer att kalla det: pro-human.
Nostalgisk rebranding
Efter åratal av att alla ska ha identiska, minimalistiska loggor och uttryck ser vi också hur varumärken letar sig tillbaka till sina historiska rötter. Många bolag har nu dammat av sina 90-tals typsnitt och gamla logotyper för att skapa en känsla av både trygghet och igenkänning. Inte minst Burberry som sökt i arkiven och gått tillbaka till en klassisk serif i kombination med sin riddare, som under lång tid varit helt bortsuddad.
Även Instagram söker sig till den analoga och nostalgiska estetiken i sin senaste designuppdatering. Ett handskrivet typsnitt kombineras med bilder som för oss tillbaka till eran när Instagram-filter som “Valencia” och “Nashville” var det coolaste vi visste.
Ut ur skärmen och in i verkligheten
Det är inte helt ovanligt att Netflix tar till stora trumman när det kommer till marknadsföring. Den här gången valde de att låsa in en livs levande man i en gigantisk billboard på Sunset Boulevard i LA för att promota skräck-thrillern The Last House. Genom handskrivna skyltar kommunicerade han med förbipasserande nere på gatan.
När en stor del av ens vardag består av doom-scrollande (det kan inte bara vara jag) krävs det något helt annat för att man ska reagera. Och när en människa faktiskt sitter inlåst i en billboard går det helt enkelt inte att blunda.
Maskotarna är här för att stanna
Förra året återupplivade Tele2 sin maskot fåret Frank. Och globalt ser vi hur McDonald’s dammat av sin 90-talsikon Grimace medan Duolingo bygger hela sin digitala närvaro kring sin fysiska ugglemaskot Duo.
Allt går i cykler eller hur är det man brukar säga? Maskotar är tillbaka och den här gången verkar det som att de är här för att stanna, efter att ha varit bannlysta i över ett årtionde. Det är inte så konstigt egentligen. När osäkerheten i omvärlden ökar vänder vi oss till det bekanta och trygga – och varumärkena har fattat galoppen.
En maskot kan röra sig sömlöst mellan skärmen och den fysiska verkligheten. Den ger varumärket ett ansikte, en röst och en personlighet som är svår att bygga på något annat sätt. Det känns ju inte direkt som en slump att många AI-chattar tar till en liten avatar för att framstå som mer mänskliga? Är det förresten bara jag som tycker att Notion AI:s lilla gubbe påminner om Microsofts ikoniska Clippy?
Anyway.
Jag landar i att det här handlar om ett skifte i hur vi reagerar på den snabba tekniska utvecklingen. Istället för att jaga friktionsfri digital perfektion söker vi efter värme, textur och det som faktiskt känns på riktigt.
I slutändan handlar det inte om vem som kan generera den mest tekniskt perfekta bilden med en prompt. Det handlar om vilka som lyckas skapa grejer som får oss att stanna upp, känna något – och minnas varför vi brydde oss från första början.
